Det var efter söndaglunchen hemma hos mamma och pappa som jag fick syn på den, klänningen ifråga.

Nytvättad och nystruken hängde den där i hallen, och kärlek uppstod vid första ögonkast. Inte exakt min storlek, men med några nyp här och där så skulle det vara ganska lätt ordnat. När man nu har en mamma som är sömnadskunnig, ska tilläggas. Mamma blev eld och lågor, och visst var klänningen min om jag ville ha den. Och så berättar hon historien om mormors klänning.

Någon gång i början av 70-talet är mormor på besök i farfars manufakturaffär i Katrineholm. Tyger ligger staplade i prydliga travar från golv till tak, och mormor fastnar tillslut för ett småblommigt mönster i viskostwill. Mormor är bra på mycket, men sömnad är något hon helst överlåter till sin dotter. Så mamma tar hem tyget, och skapar sedan mönstret som i all sin enkelhet är fullkomligt genialiskt. I klänningens framstycke är en platta infälld som kan läggas ut och tas in allteftersom bäraren ökar eller minskar i omkrets. Detta passade min matglada mormor utmärkt, som efter fem graviditeter hade ett distanserat förhållande till sina trivselkilon. Klänningen bar hon med stolthet under många år, och nu har den till slut fått byta ägare.

Varje gång jag tar på mig klänningen så är det med viss vördnad. Tyget som farfar köpte in, som mormor sedan valde för att låta mamma sy; vem sa att kläder bara är världsliga ting?